Hur är detta ens möjligt!?

Frågan är egentligen löjlig. Efter att ha predikat evangelium i över 30 år bland världens onådda folk så borde jag verkligen veta bättre, även rent teologiskt, och inte ställa den frå­gan. Men trots detta, var det ändå den stora frågan i mitt inre när jag efter att jag hade lämnat sändning­en skrikande sprang runt flera varv i korridorerna på Gå ut missions mis­sionskontor! En våldsam känslostorm av upprymdhet, engagemang, tack­samhet och glädje fyllde mitt inre över att ha fått vara med och nå ut i den pakistanska landsbyn Shere Kahn där folkgruppen Marwari bor!

Jag vill vara ärlig och erkänna att jag faktiskt hade haft mina skeptiska funde­ringar innan sändningen om kopplingen hjärta till hjärta, samhörigheten och del­aktigheten som man brukar ha när man är på plats med en kampanj i dessa län­der, skulle kunna uppstå mellan mig och människorna från Marwarifolket när jag i verkligheten befinner mig 712 mil från dem, i småländska Nässjö?! Den kontak­ten och upplevelsen är så viktig för att man ska lyckas förmedla ett personligt och ett i kärlek riktat budskap till just de enskilda människor som faktiskt står där och av olika orsaker desperat törstar och längtar efter världens frälsare Jesus Kristus.

När väl internetkopplingen blev stabil och jag plötsligt i min TV-skärm i studi­on kunde se både mig själv, tolken som fanns i Norge(!) och framförallt Marwa­rifolket som hade samlats, lyfte jag lite trevande min hand och började vinka till dem för att se om de verkligen såg mig? Jag blev fullständigt slagen av häp­nad när jag får se hur ett folkhav på drygt 1200 personer börjar vinka till­baka till mig med bara någon sekunds fördröjning! 

Vårt team på plats hade hyrt in så duk­tiga tekniker och kameramän. Hela tiden sprang de runt och gav mig nya vinklar och närbilder av människorna. Jag såg deras leenden, hörde dem skratta såg deras tårfyllda ögon, kände med dem och grät själv över nåden att få ”vara på plats hos dem” genom detta teknikens under! Jag borde ju som sagt var inte undra hur detta var möjligt för jag vet ju hur det tekniska fungerar, men än mer, just detta är ju redan tydligt förutsagt i Bibeln! Att evangelium om Jesus ska i de yttersta dagarna av vår tid nå ut till de sista onådda folkgrupperna så att Jesus Kristus kan komma tillbaka till vår jord.

”Och jag såg en annan ängel flyga uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla folk och stammar och språk och länder.” Joh. Upp 14:6 

Om du som Johannes i slutet av det första århundrandet hade genom en profetisk syn fått se en satellit flyga fram uppe i skyn och predika evangelium för alla folk, tror jag du också hade valt ordet ”ängel” för att beskriva vad du såg! Detta gick åter upp för mig när jag skrek rakt ut till folket: Ab Kese Häe? Vilket be­tyder: Hur mår ni? Och innan tolken ens hinner tolka ropar folket med stark röst tillbaka: ”Tika! Kihal hey he?” ”Bara bra! Hur mår du?” Hela min inre varelse för­stod då att… Nu sker det! Nu kan vi nå hela jorden. Nu når vi dom mest onådda och nu kan Jesus komma tillbaka – NÄR SOM HELST!

För full hals predikade jag som en orkan från Nordsjön under 30 minuter med utgångspunkt i berättelsen om den blödarsjuka kvinnans mirakel som sker när hon rör vid Jesus. Om hur den Gud som har skapat oss så att vi kan berö­ra varandra, precis nu också vill beröra folket i Shere Khan genom Jesus Kristus! Du förstår säkert att jag fick ståpäls för varje gång folket avbröt mig under pre­dikan med stora glädjevrål, jublande och applåderande över kraften i budskapet om Jesu förvandlande kärlek. Ursäkta att jag som en vanlig enkel svensk då börjar undra, hur är det här ens möjligt, när jag vid predikans avslutning gör en frälsningsinbjudan och 950 hinduer di­rekt hoppar upp, lyfter bägge armarna i luften och där och då, bums tar emot sin efterlängtade frälsare Jesus Kristus!

Efter förbön för sjuka bara fortsätter det omöjliga. Framför mina ögon bildas det en kö av män och kvinnor, över 20 personer, som vill berätta för sina vänner i landsbyn om vilka under Gud har gjort i deras kroppar. Vilka under det var! Första kvinnan som får tag i mikrofonen skriker: ”Ni vet ju att jag har varit blind på höger öga, men nu ser jag igen!” Mannen som tar vid efter henne hade fått bägge benen krossade i en bilolycka men står där nu och bara upprepar med tårarna rinnan­de nedför sina kinder: ”Jag kan gå igen, jag kan gå igen!” Pastorn som intervjua­de var själv inte från landsbyn och kände ingen på platsen. Han såg sig då med ett tvivelsamt uttryck omkring efter några ortsbor som kunde bekräfta om mannen talade sanning? Man kunde se i hans an­siktsuttryck att han undrade om det ens var möjligt att människor som fått knäna söndermosade i en trafikolycka, plötsligt står där helt friska?! Vrålet från folkhavet övertygade honom så till den grad att han tog över och höll en egen liten pre­dikan om Guds kraft och godhet! Jag var tvungen att till slut avbryta honom för att få lyssna till alla de andras vittnesbörd om helanden. Cancertumörer var borta, onda ryggar gick att röra problemfritt igen, stora hudutslag över en mans hela bröstkorg var helt borta och där stod han halvnaken inför allihopa och bara ropa­de Halleluja, halleluja, trots att han bara fem minuter tidigare varit som de andra, hinduer bundna i denna destruktiva re­ligions djävulska lögner. Vittnesbörden bara fortsatte och jag och tolken Jabran Inayet i Norge tittade förundrat på var­andra. Strålande av glädje utbrister han: ”Rickard, nu är det precis som när vi pre­dikade tillsammans nere i Pakistan för 17 år sedan!” ”Ja, stammade jag… men hur är det ens möjligt?” 

Under oktober och november har Gå ut missions evangelister fått genomföra sådana här kampanjer i flera Marwari landsbyar. Detta hade överhuvudtaget inte kunnat ske utan ditt stöd och dina ekonomiska gåvor till Gå ut mission. Men här har du kvittot över vad dina pengar har fått uträtta och hur Gud bry­ter igenom med sin kärlek när du ber, vi uppskattar nämligen att sammanlagt har över 2 000 frälsningssökande efter våra predikningar gett helhjärtad re­spons på uppmaningen om att ta emot Jesus! 

Vi har nu gått in med stöd till två pakis­tanska pastorer med medarbetare som är igång med uppföljningen av alla dessa människor i byarna. Både de, teamet och alla dessa som har tagit emot Jesus be­höver nu våra intensiva förböner. De är andliga spädbarn och behöver så myck­et omsorg, men verkligheten ute på den pakistanska stäppöknen i dessa fattiga Marwaribyar är allt annat än ett fromt och mysigt kyrkkaffe i frikyrkan. De har inga ställen att gömma sig med sina sys­kon på. De har kommit till tro på Jesus och alla i landsbyn vet om det. Och det är ju egentligen precis så det alltid ska vara på hela jorden. Hur är det ens möjligt att man kan vara en hemlig kristen i vår del av världen?

© 2020 All Rights Reserved Gå Ut Mission