Del 1. – Från Mangoträd till brevskola

En avgörande del i Gå Ut Missions missionsmetod för att evangelisera i olika länder är de nationella ledarna som samordnar satsningarna. Dessa är Herrens tjänare med stort inflytande över såväl kristenheten som landets styrande politiker. De har extraordinära livsberättelser. Här inleder vi nu berättelsen om vår samordnare i Bangladesh, Albert Mridha. Gå Ut Missions norska medarbetare och missionär Arne Raen har gjort intervjun.

Den brittiska missionären William Carey kom till Indien 1793, för att förkunna evangeliet för hinduerna. William var först skomakare, men det visade sig att han också var ett språkgeni. Han översatte bland annat Bibeln till sex olika språk, inklusive språket bengali.
En av Careys medarbetare, Rev. Smith, fick leda hinduen Ishan Chandra Mridha till kristen tro år 1830. Sex generationer senare, 1957, föddes Albert P. Mridha som den femte av nio syskon. Alberts morfar hade stora jordegendomar. Alberts pappa studerade i Calcutta och arbetade sedan som lärare vid Careys Baptist Mission i Dinajpur. Albert fick en tuff start på livet. En stor översvämning i dåvarande Öst-Pakistan gjorde att familjens hus kom under vattnet. Albert var då också allvarligt sjuk och chanserna för att han skulle överleva var små. Pappan gav honom då mellannamnet Pratyarpan, som betyder ”returneras till Gud”. Föräldrarna bad till Gud och gav ett löfte om att pojken skulle överlåtas till tjänst för Gud om han fick leva. Miraklet inträffade; Albert överlevde.

Nästan all missionsverksamhet hade innan 1947 sin bas i Indien. Den lilla kristna minoriteten i Öst-Pakistan som Bangladesh då hette, var i en svår situation. Väldigt få hade en egen bibel eller sångbok. Albert berättar: ”Jag kan minnas hur min far hade en bibel som delades av många familjer på 50- och 60-talet. Många kom och lånade pappas bibel, men de var då tvungna att lova att återlämna den heliga boken samma dag, så att vi kunde använda den i vår dagliga kvällsandakt. Biblar smugglades från Indien, då det nästan var omöjligt att importera på vanligt sätt. Jag har själv upplevt hur svårt detta var. Efter ett krig mellan Pakistan och Indien 1965 blev både import och smuggling stoppade. Vi hade bara en psalmbok och det var förbjudet att ta den ut ur vårt hus utan pappas tillåtelse.

I min barndom under 1960-talet brukade jag kopiera sånger genom att skriva ner dem på ett papper. Dessa användes sedan vid behov på söndagsskolan och andra sammanhang. Jag kan än idag komma ihåg den här svåra tiden.”
Familjen Mridha flyttade flera gånger och Albert gick på olika skolor. 1970 blir pappan utsänd som lärare på en avlägsen plats i distriktet Joypurhat, nära den indiska gränsen. Albert är 13 år och har en lång och tung väg till skolan. Den barnrika familjen är fattig och har inte råd att klä barnen eller ge dem läromedel för skolan. Alberts mamma syr en skjorta till Albert av en gammal gardin och det är först när han fyller 14 år som han får sina första skor.
Efter att England som kolonialmakt lämnade ifrån sig Indien 1947 blev hela den indiska subkontinenten uppdelad i Indien för hinduer och Pakistan för muslimer. Pakistan blev sedan ytterligare uppdelat i Väst-Pakistan och Öst-Pakistan, som nu heter Bangladesh. Dessa två områden hade inte gemensam landsgräns och bestod dessutom av olika folkgrupper och språk. Väst-Pakistan var dominerande och bestämde det mesta. Öst-Pakistan blev pålagda att införa det pakistanska språket urdu som språk, något som blev början för ett uppror. Folket talade bengali och godtog inte att bli tvungna att tala ett främmande språk. Efter många försök att hitta politiska lösningar och enhetliga valresultat, briserade konflikten i ett krig 1971. Indien gick till slut in i kriget vilket gjorde att de Väst-Pakistanska styrkorna fick kapitulera 16 december 1971. Öst-Pakistan blev självständigt, men tre miljoner liv hade gått förlorade i det blodiga frigöringskriget.

Under mars månad 1971 stängdes Alberts skola på grund av oron i landet. Kriget startade 25:e mars och 10 miljoner rymmer till Indien för att komma undan det som blev ett fruktansvärt folkmord. Tillsammans med föräldrarna och sex syskon bryter Albert upp på långfredagen och går till fots hela vägen till Indien. Albert bär sin yngre syster samtidigt som han bär en kanna med olja. På den indiska gränsen får de bo under ett mangoträd. Maten de har burit med sig tar slut och de blir beroende av den lilla hjälpen som folk i närmsta landsby kan ge. Efter en tid får de komma till en amerikansk missionärsskola i Västbengalen där de bor en tid tillsammans med 300 flyktingfamiljer. Albert utbrister: ”Tack till Gud som var med oss i den här svåra perioden. Vi var utan mat i flera dagar och senare fick vi även höra om hundratals av barn och vuxna som hade dött i sjukdomar och svält.” Albert skiljs från sina föräldrar och får flytta runt flera gånger mellan olika flyktingläger och hamnar till slut nära ett träningsläger för frihetskämparna, motståndsrörelsen.
Han utför olika tjänster för soldaterna, som att hämta vatten och handla i den lokala affären. Även om han själv är för ung för att delta aktivt i motståndsrörelsen så väcks drömmen om ett fritt land och han känner sig som en frihetskämpe. Varje dag hör han nyhetssändningar på radio och blir inspirerad av meddelande om att de pakistanska styrkorna drivs tillbaka.

När nyheten om kapitulation blir han innan nyår återförenad med sina föräldrar. 1972 reser familjen tillbaka till ett fritt, men krigshärjat och förstört hemland. Namnet på den nyfödda republiken är Bangladesh (bengal-staten). Albert är då 14 år gammal. Efter frihetskriget var det stor brist på biblar och kristen litteratur. Fattigdom och finansiell kris gjorde de kristna sårbara. 1972-73 började många utländska missionsorganisationer komma till Bangladesh från USA, Canada och flera av Europas länder. Biblar kunde inskaffas från Indien, men de flesta troende hade inte råd. Dessa missionsorganisationers verksamhet ledde till stor väckelse och antalet troende i Bangladesh nästan dubblades inom bara några få år. Problemet var bristen på pastorer som kunde ta vara på människorna på det andliga planet. De utländska missionärerna ledde arbetet och de prioriterade tyvärr inte utbildning av nya ledare. All planering och strategi sköttes av missionärerna. Mycket få bibelskolor blev därför etablerade och det saknades långsiktighet. Framtidens generation av ledare för kyrkorna
utvecklades inte.

Tillbaka i ett fritt Bangladesh får familjen bo på ett missionscenter i Khanjanpur där de reparerar alla förstörda hus tillsammans med ytterligare 500 familjer som får bo där. Albert får även komma tillbaka till sin skola, men det är väldigt dåligt med mat och skolmaterial. Albert går även på en söndagsskola som drivs av två amerikanska missionärer. ”Där fick jag lära mig mycket om Herren och om att växa som kristen på ett sådant sätt, att jag senare aldrig har gett upp när lidande och kriser har uppstått”.

1972 blir Alberts far delvis förlamad efter en olycka. Han kan inte längre arbeta och blir sittande med en minimal pension och familjen flyttar till Gopalganj, längre söderut i landet. På grund av deras fattigdom blir detta början på en väldigt svår period. Pappan ligger för det mesta till sängs och mamman tar ensam ansvar för familjen med nio barn. Normal skolgång blir svårt att genomföra och Albert får istället arbeta på risfälten. När det är dags för examen på gymnasiet har han inte råd med examensavgiften. Men efter att ha arbetat extra hårt på fälten lyckas till slut Albert skaffa pengar och genomför gymnasiet 1976.

Efter gymnasiet följer vidare skolgång i huvudstaden Dhaka, där han hyr ett litet rum tillsammans med åtta andra. För att klara sig ekonomiskt arbetar han extra på marknaderna, men pengarna räcker inte till. En period tjänar han lite genom att undervisa andra elever. Han måste låna böcker av vänner och i perioder har han inte pengar till mat. ”Jag bad till Herren om hjälp för att kunna fortsätta studierna trots alla problem”. Till slut måste han på grund av obetald hyra lämna sitt rum. Han uppsöker då Kathalbagan Baptist Church, där pastorn ger honom lov att sova i kyrkan. Men han får inte gå in i kyrkan förrän efter klockan 22.00 och vara ute innan klockan 06.00 på morgonen. I denna kyrka går han på söndagsskola och på gudstjänster. Under de tunga och svåra åren Albert har bakom sig har han bett till Gud och avlagt ett löfte; om han överlever detta och får möjligheten, ska han starta ett arbete för Bangladeshs fattiga barn.

Drömmen handlar om en plats där barn kan bo tryggt, utvecklas som kristna troende och även få en god utbildning. ”Denna dröm har varit en självklar del av mitt liv ända sedan 1976”. Här föds visionen bakom dagens stora center ”Home of Peace” i norra Bangladesh. År av svår fattigdom, lidande och hårt arbete, blir till slut med Guds hjälp en stor välsignelse för flera tusen bengaliska barn.

Juli 1977 tar Albert som 20-åring en månadskurs av Campus Crusade for Christ, ett ekumeniskt studentarbete, som har kommit till Bangladesh. Han är en av 30 pionjärer i detta arbete och erbjuder sig att fortsätta som frivillig medarbetare. Efter ett tag får han en avlönad tjänst i Campus Ministry vid Dhakas universitet. Äntligen kan han försörja sig själv och även stödja sina föräldrar. Albert genomför college 1978 samtidigt som han är med i Campus Crusade of Christ. Vägen ligger öppen för vidare studier vid Dhaka University, men för Albert är detta omöjligt av ekonomiska orsaker. I kyrkan möter han en amerikansk missionär kopplad till International Christian Fellowship. Han ber Albert om att arbeta med deras kristna bibelkorrespondensskola, vilket han tackar ja till. Han får ansvaret för brevkurs avdelningen och arbetar där från 1978 till 1984. ”Där började ett helt nytt liv för mig”, utbrister Albert. Fortsättning följer…

Mellan den 29 juni och den 31 juli sändes liveprogram varje kväll måndag till fredag på TV Vision Sverige. Mer än 50 olika förkunnare var engagerade och kvällarna fylldes av förkunnelse, lovsång och förbön. I en tid när vi inte har kunnat åka på sommarkonferenser som vanligt var visionen att konferensen istället skulle komma hem till var och en genom sändningar via satellit, Facebook och Youtube.

Konferensens namn var ”Frihet har ett namn” och det namnet är naturligtvis Jesus Kristus. Gå Ut Missions missionsdirektor Jonas Andersson var med i planeringen inför konferensmånanden och fick vara med och inspirera resten av förkunnarna till att frimodigt bjuda in till frälsning varje konferenskväll även om vissa kvällar under månaden var mer riktade mot kyrkvana.

Andra veckan i juli, den 7-11 juli, så medverkade tio av Gå Ut Missions förkunnare i konferensen och vår vecka hade ett tydligt evangeliserande fokus. På Gå Ut Missions hjärta ligger att nå ut till ofrälsta och onådda var de än finns i världen och detta var ett fantastiskt sätt att nå ut till svenskar. Varje kväll förkunnades evangeliet, vi bjöd in till frälsning och vi bad för sjuka och för de olika böneämnen som kommit in via bland annat sociala medier. Många olika personer delade också sitt vittnesbörd. I samband med livesändningarna fanns det möjlighet för tittare att ringa in till ett call center och under Gå Ut Missions vecka slogs rekord i hur många som ringt in för att få samtala om tro och få förbön. Flera som satt och svarade i call center upplevde en profetisk koppling mellan vilka förebedjare som fick vilka samtal. Flera som ringde in vittnade om tydliga helanden och vi fick också chans att samtala med människor som var intresserade av kristen tro. Samarbetet med TV Vision Sverige kändes väldigt givande och vi gladdes tillsammans med TV Vision Sverige över hur många vi nådde med evangelium och hur många som vi fick be för och fick kontakt med under kvällarna.

De kvällar som Gå Ut Mission ansvarade för ”Frihet har ett namn” hade vi också med oss härliga lovsångsteam med unga människor som finns med i Core Team och Young Missionaries. Så snart de började spela och lovsjunga var det som att himlen var öppen och lovsången steg inför Guds tron. Några ur styrelsen fick också möjlighet att vara med som programledare och planera kvällarna tillsammans med evangelisterna. Bland annat hade jag förmånen att vara programledare för ett av programmen som sändes från Göteborg. Man blir ödmjuk när man ser och förstår hur mycket slit och planering som ligger bakom varje livesändning. Det var ingen show som skulle genomföras, utan det var påtagligt att fokus låg på att förmedla Jesus till tittarna.

Känslan jag tar med mig från den kvällen jag var med i livesändningen är känslan av äkthet. Även om vi tittade in i en kamera så såg vi in i ögonen på de ofrälsta som vi bär i våra hjärtan. Vi såg grannar och vänner, nysvenskar och gammelsvenskar framför våra ögon. I planering och förberedelse samlades vi kring bönen och längtan att få nå ut i tv-soffor och genom mobiler och datorer in i människors liv, för att nå dem med budskapet om upprättelse, helande och befrielse.

Sammanlagt var vi 35 medarbetare från Gå Ut Mission engagerade under kvällarna som fick vara med och betjäna med de olika gåvor som Herren har lagt ner i oss var och en.

Anette Magnusson

Rapport från Laos

Sedan några år tillbaka har vi fått stå i relation till ett par pastorer i Laos som på ett fantastiskt sätt ger av sina liv och hjärtan i evangeliets tjänst. I ett land där kristendomen inte är accepterad och därmed blir förföljelse ett resultat. Men trots fängelsevistelser och påbud, kvarstår ivern att få dela evangeliet och träna lärjungar. Vi har länge bett över hur vi tydligare både som familj och som organisation ska göra insatser i landet. När vi därför fick ett meddelande om att dessa älskade vänner svälter nu under coronapandemin, startade vi en insamling och inom ett par dagar kunde vi vara med och sända ner pengar till mat. Tacksamheten visste inga gränser och många människor blev välsignade med mat och förnödenheter. För pengarna kunde de köpa ris och mat, hjälpa till att bygga upp ett hus som brunnit ner, ge en änka mat och mjölk till hennes barn. De uttrycker sin tacksamhet och säger att ”trots att vi är på olika platser, är vi bröder och systrar och vi känner er kärlek. Ni hjälper oss att klara oss ett steg till”.

Nöden är fortfarande stor och behoven ökar för varje dag. De ber oss att be för dem. Precis nyligen fick vi ännu en rapport. Sedan de varit ute och delat ut nödhjälpen så fick de leda en av familjerna som tog emot stöd, till Kristus! 3 månader tidigare hade de fått leda ytterligare 5 personer till frälsning så nu startar de en husförsamling på totalt 10 personer! Vi känner oss tacksamma över att se att trots att många idag känner sig oroliga för sin egen ekonomi väljer de att sträcka sig ut. Det finns en glädje i att ge! Det finns ett talesätt som säger att en person som ger är en lycklig person. Och det ligger nog mycket i det. Var med du också, för de onådda folkens skull.

Familjen Holm

Hela tiden tar våra medarbetare i Afrika och Asien emot telefonsamtal från människor där de får ge själavård och be kraftfulla böner in i alla möjliga situationer. I Indien har flera fantastiska mirakel skett den här våren genom förböner i telefonsamtal. De vittnesbörd som vi här nu delger, fick vi först höra om i mitten av april. Och under de följande månaderna därefter har vi under våren genom upprepade samtal med vår kontaktperson Salnang Sangma i den indiska delstaten Assam, fått denna fantastiska händelse verifierad som sann och korrekt uppfattad. Salnang berättar:

Under den här karantänen har vi sammanlagt mottagit hundratals telefonsamtal där för oss helt okända människor uppger sina böneämnen. Och ära till Jesus – Herren har gjort många mirakler!

På tisdagkvällen den 7 april mellan kl 17- 18 blev jag uppringd av en man som bodde nära Kongrapara där Simon och Rickard Lundgren tillsammans med ett team från Bergstena höll en kampanj i månadskiftet januari-februari. Mannen och människorna som var samlade omkring honom ville att jag skulle be för hans svägerska. Han gav mig knapphändig information om att hon varit sjuk en tid, men sedan några timmar tillbaka hade blivit helt kall och stel. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag frågade mannen om han trodde att mina böner till Jesus skulle kunna hjälpa henne? Han svarade att det trodde han. Jag berättade för honom om hur Jesus gjort stora mirakler i världen när människor låtit deras tro på honom förenas. Sedan bad jag om att om det fanns någon i rummet som inte hade denna tro på Jesus, så skulle den personen lämna rummet. Detta var de överens med mig om, och sedan bad jag en helt vanlig bön i Jesu namn. Efter att jag hade sagt Amen bad jag dem att tacka och prisa Gud för Hans godhet.

Efter ett tag ringde mannen upp igen och kunde till min glädje berätta att nu satt hans svägerska upp vid hans sida – prisad vare Herren! Nästa dag ringde hennes faster upp mig och kunde berätta betydligt mer. Det jag inte visste var att den kalla och stela kvinnan hade nämligen blivit dödförklarad redan vid kl 12 och fastern hade därför blivit meddelad om att komma med sin familj på eftermiddagen för att traditionsenligt sörja den avlidne. Det var då jag blev uppringd. Svägerskan har alltså uppstått från det döda! När hon blivit levande började hon berätta för fastern och de andra i rummet om vad hon hade fått uppleva. När hon dog kom hon till himlen och där möttes hon av änglar. Någon där förklarade även för henne hur hela universum blivit skapat, vad Guds syfte var med att låta Sig födas som människa på jorden, vad som nu händer i världen och även vad som ska hända i framtiden. Hon kände igen personer i himlen, människor hon hade känt på jorden.

Men hon fick också se helvetets brinnande eld och i den såg hon sina egna släktingar och invånare från hennes egen landsbysom skrek av smärta. Även människor hon hade trott var kristna fanns där. Sedan den här kvinnan uppstått från det döda, berättar hon nu för alla sina släktingar i landsbyn om vad hon sett i himlen och i helvetet. Detta gör att människor omvänder sig till Jesus – prisad vare Herren! När Salnang får möjlighet att resa fritt i Assam kommer han personligen besöka kvinnan i närheten av Kongrapara.

Befriad från demoner!
När karantänen började här i Assam blev en flickan i 15-årsåldern av någon orsak besatt av demoner. Under snart två månaders tid har man på grund av karantänen inte kunnat ta henne till vare sig sjukhus eller till en kyrka för förbön av en pastor. De hade bara kunnat försöka få hjälp från en lokal medicinman, vilket bara gjorde flickan mer aggressiv och hon började utgöra en fara för familjen. Men i lördags bad vi för henne över telefonen och hon blev befriad – prisad vare Herren!

Förlamning och öroninflammation helad!
En förtvivlad man ringde upp då han på grund av den arbetslöshet som karantänen i Indien ger, nu inte hade några pengar alls. Han var i desperat behov av pengar för att kunna ta sin 1,5 månad gamla bebis till vård på sjukhuset. De senaste dagarna hade en blödning pågått i hennes öra och hans hustru var även förlamad i benen efter förlossningen. Han önskade mina förböner över dottern och hustrun. Jag delade Guds Ord med honom och bad sedan för dem. Efter ett par dagar ringde han upp mig och kunde berätta om hur blodet i barnets öra direkt hade torkat upp och hur hans hustru dagen efter hade kunnat börja gå igen!

Om du som läser dessa rapport känner att du också vill vara med och hjälpa till så saknar vi fortfarande konkret ekonomiskt understöd till våra medarbetare i Assam. Vi vore så tacksam för om fler kunde gå in och hjälpa med att bära dessa våra syskon i deras fantastiska arbete för Jesus.

Rickard Lundgren

Rapport från Assam, Indien

Epidemin i vår värld slår hårt på olika sätt. Karantän och så kallad ”Lockdown” har införs av regeringar i missionsländerna och det gör att när människor inte längre får utföra ett dagligt arbete, förlorar de omedelbart sina intäkter. Miljontals drabbas nu av fattigdom och därför även hungersnöd. Nu om någonsin vill vi vara på plats och hjälpa till – och det är vi! Trots att vi fortfarande inte kan resa ut till dem och situationen i dessa länder har blivit betydligt svårare, så är ändå missionsarbetet i full gång! Gå ut mission stödjer nämligen sedan många år lokala missionärer månatligen i flera av dessa länder.

Dessa är nu trots hårda restriktioner i full aktivitet, upptagna med att hjälpa människor från akut svält. Bara i den indiska delstaten Assam har teamet på 6 personer besökt hela 29 landsbyar som ligger i deras omedelbara närhet. I dessa landsbyar har man delat ut tonvis med ris och matpaket till de fattigaste av de fattiga! Självklart har detta också gett dem fantastiska möjligheter att förkunna evangelium om Jesus för människor och de har bett för hundratals människor.

Tack vare ditt ekonomiska stöd till Gå ut mission kan alltså Guds församling ute i världen vara offensiv i att uttrycka kärlek, godhet och omsorg när en svår tid råder bland de onådda folken.

Det har nu gått ungefär två och ett halvt år sedan vi började samarbeta med Sedera då Simon Lundgren gjorde Gå Ut Missions första insats på Madagaskar. Det har sedan lett till en mycket god relation, flera gemensamma satsningar och att vi månatligen understödjer 10 evangelister som just nu arbetar med att plantera nya församlingar bland olika stamfolk. Här följer en intervju med Sedera Rakotoaritsifa som leder ett nätverk av församlingsplanterare som de senaste åren sett en, faktiskt, explosionsartad församlingstillväxt!

Berätta lite om dig själv, din familj och din tjänst
Jag är 38 år gammal, jag är gift med min fru Janicque och vi har fyra barn. Vi bor utanför Antananarivo som är Madagaskars huvudstad. Tillsammans driver vi en organisation som heter Jesus Family Kingdom där vi sprider evangeliet till onådda platser på Madagaskar samtidigt som vi tränar lärjungar och sänder missionärer. Totalt har vi sedan starten 2006 planterat cirka 300 nya församlingar i onådda byar. Vi har predikat evangelium för 500 000 personer, döpt fler än 4000 personer och tränat 1500 ledare. Just nu är det 600 ledare som regelbundet tränas av mig, jag träffar allihop minst tre gånger om året. Vi arbetar också socialt på de platser där vi planterar församlingar. Vi har sjuksköterskor och läkare i vårt team som hjälper människor med det de behöver, vi tar hand om föräldralösa barn på ett barnhem och hjälper till med utbildning. Nu håller vi också på att bygga ett sjukhus.

När kom du i kontakt med mission för första gången?
Min farfar var en missionerande pastor i en församling. Jag kommer ihåg när han tog sin Land Rover och gav sig iväg in i avlägsna, otillgängliga byar för att predika evangelium. Ingenting kunde stoppa honom! Bibelordet från Apostlagärningarna 1:8 var ständigt på hans läppar: ”Men när den Helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”. Vi barn tyckte att farfar bara upprepade samma sak om och om igen men resultatet blev att bibelordet har blivit till ett ankare i mitt hjärta.

När bestämde du dig för att själv följa Jesus?
Jag växte upp i en välbärgad familj som levde i överflöd. Min pappa var framgångsrik i affärer och hade till exempel 16 bilar men det gav mig ingen glädje. Pappa var också alkoholist och när han var full var det alltid gräl hemma och han var också otrogen. Jag hade inget bra umgänge och vi tog varje tillfälle att gå till nattklubbar för att festa.
En kväll i januari 1995, när min pappa var full skulle vi åka till en nattklubb. Jag sa att han inte fick köra i det tillståndet. Jag var då 17 år och hade inget körkort men jag körde ändå. Vi var fem personer i bilen, jag, min syster, min kusin, min pappa och vår vakt. Vi satte oss i pappas BMW 316, det fanns bara två sådana bilar på hela Madagaskar, så jag var väldigt stolt över att få köra. Vi festade hela natten och vid 4-tiden på morgonen var det dags att åka hem.
Vi började tävla mot en annan bil och vid 120 km/h exploderade ena bakdäcket och bilen sladdade runt och ut på ett risfält. Vi var medvetslösa i 15 minuter och jag var den som vaknade upp först. Jag blev väldigt rädd när jag såg all förödelse. Min kusin låg bredvid mig och yrade, min syster låg med huvudet ut genom bilfönstret och jag trodde först att hon var död. Vår vakt var helt blodig och jag kunde inte se min pappa någonstans. Jag letade efter honom och såg att han låg lite längre bort. Någon kom för att hjälpa oss och vi bar upp honom till vägkanten. Vi åkte allihop till sjukhuset och två timmar senare dog min pappa. Jag var livrädd och kunde inte ens gråta. Mina syskon höll mig ansvarig för olyckan och jag drog mig undan. Det tog två veckor innan jag kunde börja gråta, innan jag ens kunde förstå att jag inte hade någon pappa mer.
Detta förändrade mitt liv helt, pappas pengar tog snabbt slut och vi blev mycket fattiga. Jag blev mer och mer ensam och kände mig mycket olycklig. Allt var en kamp, till och med att få fram pengar till skolavgiften. Det var då jag mötte Jesus! Jag lyssnade på ett kristet radioprogram och började be till
Jesus. Jag lade alla mina problem i Jesu händer. Men inte bara det, jag började tala med Jesus som med en pappa. Inom några få månader hade mitt liv förändrats. Jag kände mig trygg och visste att jag inte var ensam mer. Jag fick uppleva en kravlös kärlek och en perfekt Gud och bestämde mig för att med hela min varelse behaga honom. Jag började tro varje Guds ord som en liten baby. Nu äntligen hade jag en pappa igen!

Hur gick det till när du började med mission?
Efter att jag beslutat mig för att överge alla mina tidigare planer på studier, flickvän osv, överlät jag mig helt till att be och studera Guds ord. Tre gånger i veckan sov tolv unga pojkar kvar hos mig för att delta i bön och jag undervisade dem i Guds ord. Jag levde för att be och studera Bibeln. I början av 1997 blev jag och två andra pojkar skickade 100 km från huvudstaden där vi bodde för att evangelisera. Där stannade vi i tre månader. Det var mitt första missionsuppdrag och Herren lärde mig att leva ett ödmjukt liv tillsammans med andra.
Under de kommande tio åren tog Herren mig på en resa där jag lärde mig mycket och fick viktiga erfarenheter för min framtida tjänst. Jag var medlem i olika församlingar och lärde mig att betjäna i kärlek, evangelisation, konsekvenser av dåligt ledarskap, rättfärdighet, vishet och så vidare. Jag lärde mig att ta ansvar i församlingen under denna tid och jag var engagerad i både söndagsskola och evangelisationen. Jag upplevde mig också ledd till att börja arbeta inom hotellbranschen där jag lärde mig det engelska språket.
Under 2005 började jag mer regelbundet att gå ut i djungeln för att predika i otillgängliga byar. Jag fortsatte där min farfar slutade och startade organisationen Jesus Family Kingdom 2006. Sakta men säkert hittade jag partners som möjliggjorde för mig att kunna åka med helikopter när jag skulle besöka byarna i stället för flera dagars vandringar. Det var en viktig milstolpe eftersom det effektiviserade arbetet och gjorde att vi nådde fler byar på kortare tid. År 2010 upplevde jag ett starkt tilltal ifrån vår Herre om att jag skulle säga upp mig ifrån mitt jobb som kock och gå i tro för att Guds skulle förse oss ekonomiskt medan jag gick in i tjänst för Guds rike på heltid. Gud har verkligen varit vår försörjare, inget har fattats oss och missionsarbetet växer för varje år.

Hur kom du i kontakt med Gå Ut Mission?
Det var under 2017 som en gemensam vän, Nick Satoris ifrån Mission One Eleven förmedlade kontakten till Simon Lundgren. Vi bokade in första evangelisationssatsningen tillsammans och Simon skulle komma hit på hösten. Dock var vi tvungna att ställa in på grund av en böldpest som bröt ut här. Vi genomförde istället satsningen i januari året därpå och sedan dess har jag fått en mycket stark kontakt med Gå Ut Mission.
Jag har tidigare känt mig ensam i visionen att nå de onådda med evangelium. Det har varit mycket lättare att hitta partners till de sociala projekt som vi driver än till missionen bland onådda byar, här är Gå Ut Mission en viktig partner för oss. Genom samarbetet med Gå Ut Mission har vi blivit välsignade med smorda evangelister som kommer hit för att predika och be för sjuka. Det är något vi behöver mer av i vårt arbete både för evangelisationskampanjer men också för att träna våra egna evangelister.
Dessutom har vi fått möjligheten att sända ut och avlöna 10 nya evangelister med hjälp av medel ifrån Gå Ut Mission. Vi hade 10 avlönade evangelister innan och nu har vi alltså kunnat dubbla den styrkan. De är ifrån olika folkgrupper och arbetar på olika platser. De utgör nu grunden för det större team som vi håller på att bygga upp ute i djungeln.
Jag är mycket tacksam för relationen jag har till teamet i Gå Ut Mission. Jag och min fru var också i Sverige och hälsade på i september 2019 för att stärka relationerna ytterligare. Vi har fått en stark koppling mellan våra team där vi nu kan avancera i Guds rikes expansion på Madagaskar.

Hur påverkas arbetet nu utav Covid-19?
Vi har haft ytterst få bekräftade fall men vi har ändå restriktioner som än så länge bara gäller huvudstaden. Vi kan inte lämna staden och man får bara jobba halva dagen. Ifrån början fick man inte jobba alls men de ändrade det till halva dagen för att människor skulle kunna köpa mat. Utöver jobbet får man bara lämna hemmet om man ska köpa mat, gå till apoteket eller söka vård. I djungeln däremot finns inga restriktioner utan arbetet flyter på som vanligt, med skillnaden att jag inte kan resa dit. Men alla församlingsplanterarna arbetar som vanligt och jag vägleder dem via telefon. Eftersom täckningen är mycket dålig kan jag inte ringa dem utan de måste gå till en plats där de har täckning när de vill ringa mig och fråga mig något eller rapportera hur det går.
Jag litar på Guds ord och det står i Rom 8:28 ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut”. Vi har redan sett att mitt i denna kris vänder Gud saker till välsignelse för oss. Jag får ständigt rapporter ifrån våra arbetare i djungeln om hur människor söker sig till församlingarna för att de är rädda för viruset. Fler människor kommer till tro nu än tidigare på grund av detta. Detta tackar vi Jesus för!
En annan bra sak är att jag nu har tid att göra allt som jag tidigare bara kunnat tänka att jag borde göra. Exempelvis sitter jag och skriver på en bok där jag sammanfattar fundamental undervisning för våra församlingsplanterare som jag på sikt kommer ha mycket stor nytta av. Istället för att allt finns i mitt huvud så finns det nu på papper som andra kan undervisa utifrån.

Vad drömmer du om framöver?
Jag vill att det ska finnas en församling i varje by på Madagaskar. Det är det målet vi arbetar mot, även om det är långt kvar så har jag tro för att vi en dag ska komma dit! För att det ska bli så behövs fler arbetare till skörden och jag ber varje dag till skördens Herre om fler arbetare. Jag har börjat knyta kontakt med församlingar i andra städer, längre ifrån huvudstaden och när det är möjligt att resa igen kommer vi börja arbeta på fler platser.

Daniel Bäckrud

På jakt efter handsprit klev jag in på apoteket, på min uppväxtort i Småland. Den var slut såklart. Medan jag betalade passade jag på att fråga vad man ansåg om ansiktsmask som skydd mot Corona. Jag skulle ju ut och flyga. Ansiktsmask skulle inte hjälpa, blev jag informerad om och de var ändå slutsålda.

Upplevelsen av att resa var den här gången lite annorlunda. Var och varannan människa bar ansiktsmask. Med i teamet var Anton Linnarsson, som funnits med flera år i Young Missionaries. Från vår stödförsamling Betesda Eiken i Norge kom Arne Raen, tillsammans med Per, Linda och Emilie. Efter sin första missionskampanj i Bangladesh 2013 har Arne fortsatt med mission och har hunnit göra ytterligare 11 kampanjer i Bangladesh.

– Jag har burit på en missionskallelse ända sedan min ungdomstid, och när jag åkte med på en kampanj för 7 år sedan var det som att komma hem, säger Arne.

Vi hann bara komma till huvudstaden Dhaka innan vi fick beskedet att kampanjen i Kaharole var inställd. På grund av Corona-situationen hade tillstånden för alla större samlingar dragits in. Vi som hade sett fram emot att få förkunna evangelium! Nu kändes det som om Corona-viruset hade satt ansiktsmask på oss också. Bara några dagar efter ställde landets stora firande in av deras landsfaders 100 års-dag.

Vår B-plan blev att ändå hålla våra ledarseminarier som planerat, men de skulle äga rum på barnhemmet Home of Peace. Vi tog oss dit och fick möta flera hundra barn, som välkomnade oss som hedersgäster. Ungefär 60 seminariedeltagare anlände även så småningom och vi hade tre dagars seminarier med dem. Det var stort att få möta dessa unga män och kvinnor. Majoriteten av dem var människor som kommit till tro under tidigare kampanjer. De var där och gav av sin tid och engagemang, för att de ville se sina landsfränder få möta Jesus. Hela det skandinaviska teamet var aktiverade i seminarierna och de unga bengalerna sög åt sig av undervisning. På kvällarna höll vi andakter för barnen på Home of Peace och de var fullkomligt fängslade av teammedlemmarnas olika vittnesbörd.

Men varje dag kom det dåliga nyheter om vad som hände i världen. Till slut fick vi abrupt avbryta och ta första bästa flyg hem, för att inte riskera att fastna i landet. Vi satte aldrig våra fötter i Kaharole, som det var tänkt. Kampanjen blev aldrig av och det är lätt att sörja över det som inte blev. Vi återvände hem till två veckors karantän, men med vetskapen om att de människor vi mötte under seminarierna, är sprängfyllda av goda nyheter.

– Nu när jag vet att det kanske dröjer lång tid innan jag kan resa ut igen, är det en extra glädje att vi fick uppmuntra dem, som ju är framtidens ledare i Guds församling i Bangladesh, säger Arne. De goda nyheterna måste höras. När några fariséer bad Jesus att säga åt sina lärjungar att sluta prisa Gud, svarade Jesus att om de tiger, kommer stenarna att ropa. När en dörr stängs, så öppnar Gud en annan. Och vi vet ju att Jesus inte döljer sitt ansikte, utan vill uppenbara vem han är för varje människa. Han kan man inte sätta ansiktsmask på!

Anton Karlsson

Att saker inte blir som man planerar, brukar ju vara något som är ganska vanligt. Men det osäkra läget i världen idag, ställer saker på sin spets på ett sätt som de flesta av oss inte har varit med om.

I dag skulle vi vara i en stad, i ett land i Asien där man officiellt har gått ut och sagt att man inte får vara kristen. Våra böne- och ledardagar blev inställda då vi fick 24h på oss att lämna landet innan vi troligtvis skulle bli fast. Då detta land, precis som många andra länder, idag stänger sina gränser.

Så nu är vi i Thailand, där vi befunnit oss sen augusti. Vi vet väldigt lite om framtiden. Barnens skola är stängd, och det pratas mycket om viruset som intagit världen. För mig personligen så har jag lyft frågan – i tider av kriser, vad vill jag förmedla till människor i min omgivning? Igår kom jag till insikten, att jag nu har ett ypperligt tillfälle att visa för mina barn och för andra runt mig om en tro som bär genom allt.

Det har nu gått 17 år sedan som jag kom i kontakt med Gå Ut Mission. En organisation som för mig som 21-åring mer liknade ett sprudlade nätverk av evangelister, drömmar, unga människor med en tydlig längtan att nå omvärlden med budskapet om Jesus. Han som frälser, helar och upprättar. Jag hade i flera år burit en längtan efter att få predika och missionera, men hade ingen aning om hur jag varken skulle våga eller få den möjligheten. Jag minns den första missionsresan. Utöver några stapplande ord i talarstolen hemma i min barndomsförsamling, hade jag aldrig varit i närheten av att predika. Helt plötsligt så står jag framför en skara på 3000 människor och får ropa ut evangeliet om Jesus. För Gå Ut Mission var detta något helt självklart. Jag behövde inte en meritlista, utan fick tillsammans med erfarna missionärer kasta mig ut. En stark del av organisationens DNA – att få multiplicera och träna upp nya missionärer.

Just nu reser jag upp en ung generation missionärer. För tillfället är det mina fyra barn. Det är ofta som de är med och får förmedla Jesu kärlek till människor runt om dem. De vet att det inte bara är mamma och pappa som har förmågan att dela med sig av Jesus. Barnen påminner oss om att dela evangeliet med mannen på gatan, de är med och ger av sina egna leksaker och kläder till barn som inte har samma materiella förutsättningar som de har. Och de är gärna med och lägger händerna på sjuka de ser. I en tid då oro tycks ha lamslagit stora delar av världen, så behöver vi fler missionärer. Missionärer som basunerar ut att vilka omständigheter som vi än möter, så är Gud redo att räcka dig handen och dra dig in i en livsförvandlande gemenskap med Honom själv. Du behöver ingen meritlista, Han har kallat dig till att gå ut i din omvärld. Och om du får kroka arm med någon eller någon annan får kroka arm med dig, så uppstår något av det vackraste jag vet – människor som lever för ett högre syfte.
Tillsammans.

Linnea Holm
Thailand

Affärer, flygbolag mm går i konkurs och olika verksamheter går ner i pausläge. Det gör inte Guds rike, det gör inte missionen! Arbetet är angelägnare än någonsin och möjligheterna att förkunna det glada budskapet är fler idag än igår. Men det ser annorlunda ut. Just nu kan vi inte genomföra stora kampanjer, men vi har full verksamhet ändå! I detta nu sänder vi radio och predikar för fulanifolket i Guinea varje vecka. Utöver vårt kärnteam avlönar vi flera pionjärer som startar nya församlingar i denna folkgrupp. Vi når in med evangeliet till isolerade byar djupt in i Madagaskars djungler där vi har 10 stycken heltidsanställda församlingsplanterare. Ledare tränas, hembesök genomförs där nya troende blir befästa i tron, människor blir helade och nya församlingar startas i Assam. Jag tror inte någon av er som följer arbetet har kunnat missa att vi också just nu bygger ett Missionscenter där. Jag tittade nyligen på filmklipp på grävmaskiner som var i färd med att bygga vägen upp mot kullens topp. Ingen utifrån kommer varken ut eller in just nu, men vi har ju anställda även där på plats så arbetet är i full gång! I Thailand förbereder våra utsända missionärer, familjen Andreas och Linnea Holm, just nu en satsning för att nå in i en ny stad och starta församling. Detta är bara några av de fält där vi har verksamhet varje dag. Människors behov av frälsning och frid med Gud är konstant, men just nu när världen tycks skaka under Coronavirusets framfart är fler mottagliga för evangeliet. Vi ser den tendensen över hela världen och det är ju inget nytt. I tider av kriser när vad som verkligen betyder något aktualiseras har väckelse ofta brutit ut. Nu är tid för Guds församling att på allvar sträcka sig ut och beröra en värld som behöver hopp! Vi har unika möjligheter att genom anställda på plats på tre kontinenter nå ut i denna speciella tid. Hemma i Norden ställs däremot många möten in för våra förkunnare och därmed många uteblivna kollekter. Pengar som i hög grad bär kostnaderna för alla våra medarbetare på de olika fälten. Nu vill vi inte dra ner och behöva permittera utan snarare öka våra insatser. Jag ber och vill tro att troende i Nordens kyrkor vill visa kärlek och solidaritet med bröder och systrar i de delar av världen som ofta är mest utsatta och nu särskilt prövade. Be med oss mot Coronavirusets framfart och ge en rik gåva som gör att arbetet kan fortsätta och inte behöver stanna av. Kanske du kan ge så vi rent av kan öka takten? Tack för allt ditt stöd!

Det är viktigt att inte vare sig gripas av eller sprida panik. Kärlekens ande driver ut all fruktan. Likaså är det viktigt att vi som Guds tjänare agerar övervägt och i Kristi kärlek. Hänsyn och kärlek till vår nästa måste vara vägledande samtidigt som vårt uppdrag är av yttersta vikt. 
På grund av Coronaviruset så har våra två kampanjer i Bangladesh respektive Burkina-Faso fått ställas in. Teamen som fick beskedet när de var i de respektive länderna togs hem i förtid som en säkerhetsåtgärd. Flygbolag hade redan börjat ställa in flyg så vi valde att fatta ett snabbt beslut för att säkerställa att våra teammedlemmar kom hem till Sverige.  

Utifrån de direktiv från landets myndigheter och på grund av rådande läge i Sverige och omvärlden så inställdes GO Team-dagen den 21e mars och det offentliga mötet REVIVE, som planerats till kvällen.
Till sist vill vi uppmana alla att i kärlek till vår nästa följa de rekommendationer och uppmaningar som kommer från våra myndigheter. I kärlek vill vi också hålla uppe i bön alla våra förtroendevalda och tjänstemän som tvingas fatta svåra beslut dessa dagar. Vi ber för vårdpersonal, forskare och andra som sliter extra nu. Vi omsluter de som finns i riskgrupper och ber om beskydd. Och i Jesu namn bryter vi fruktans makt och proklamerar namnet Jesus över alla andra namn! 
Låt oss fortsätta tvätta händerna och knäppa händerna.

Det är inte ens ett dygn sedan vi som team landade i Sverige och jag sitter nu hemma i min soffa. Tankar och känslor av förundran över vad vi fått uppleva den senaste veckan uppfyller mig! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Vi mötte en hinduisk kvinna som med överväldigande glädje sprang in i sitt hus för att sedan komma ut ombytt till sin färgstarka dräkt. Hon välkomnade oss in i hemmet, och var ännu ovetandes om att hon nu för första gången skulle få höra evangeliet om Jesus! Det var en annan kvinna som också ropade in oss till sitt hem, när vi vandrade på de krokiga vägarna i bergen i Jorabat och gjorde hembesök. Vi hade inte tänkt att gå till henne men hon bjöd in oss! Hon hade lämnat den tro på Jesus som hon en gång fått och hade levt i synkretism (när två eller flera religioner blandas) där amuletter och tillbedjan av andar hade fått fokus. Nu skar hon med rakblad av de två amuletterna hon bar på och slängde dem i elden och bad frälsningsbönen på nytt. På vägen dit fick jag en bild för min inre syn av ”en stor, fet och lång orm som bars ut ur huset”. Herren vill att vi bär ut ormen, tänkte jag! Det var en rastlös kvinna vi mötte först, men efter vittnesbörd om Jesus av pionjärelev Belinda, samt ytterligare undervisning om den Helige Ande och bön i omgångar, så bekräftade kvinnan själv att det nu kändes lugnt. När vi gick där ifrån vände jag mig om för att se på huset. Den här gången såg jag en bild av en stor vit duva som nu vilade där.

Mina tankar går också till den nyfrälsta familjen som vi besökte för att ge uppmuntran. Hanna undervisade om Guds Ande och om att höra Anden tala, vi fick även be om andedop för familjen och då smällde det! Guds kraft fyllde en efter en och de fick börja tala nya tungor och hade svårt att sluta.

Första kvällen på kampanjen kom det knappt 50 personer. Jag blev lite missmodig, måste jag erkänna och jag sökte Herren och undrade vad det var som försiggick. Jag fick ytterligare en bild av Herren och det var i form av en ännu större duva som sänkte sig ner över kampanjplatsen. ”Okej Herre, du är med oss och du är över oss och det är inte min sak att veta tider och stunder eller lägga mig i antal och på vilket sätt. Vi ska predika, undervisa och betjäna och du får komma över oss!” Så från att det var en liten lågmäld skara som mötte oss den första kvällen, till att det den sista dagen både på förmiddagsgudstjänsten och på kampanjmötet på kvällen kom över 200 personer som uttryckte sin glädje i dans, sång, lovprisning och hallelujarop. Vilken förändring! Det är svårt att beskriva en sådan feststämning, men det var himlen som kom ner till oss. Guds Ande betjänade folket till befrielse, helande, frälsning och upprättelse. Jag har varit på många fester men det här var en fest av ett himmelskt slag som jag inte finner ord för! Under kampanjkvällarna fick vi se många olika helanden, bland annat en tonårstjej som grät när hon skulle vittna om hur ont hon haft i sitt knä och ben så att hon inte kunnat böja på det. Nu kunde hon böja på sitt ben! En man vittnade om hur han ringde sin vän för att han ville att vännen skulle bli helad, vilket han också blev!

En annan kvinna berättade om hur hon haft hårda knölar i magen, de var nu borta. En annan hade haft nackbesvär i över 6 månader och blev nu fri från sina besvär. Ett par kvinnor berättade att de trillat och slagit i sin höft men nu kände de inte någon smärta. Halleluja! Allt detta och mer som inte får plats här, skedde när Guds Ande kom och vi valde att gå.

Gå Ut Mission genomförde en kampanj i november 2019 i en av byarna längre från Jorabat och vi fick inbjudan att delta där på deras söndagsgudstjänst. När vi kom dit satt 40–50 personer på marken och på några bänkar och sjöng lovsång på engelska. Anledningen till att de sjöng på engelska är för att de har medlemmar från fem olika stammar i församlingen och engelska är det gemensamma språket. Det är så underbart att se vad Herren gör och hur han älskar oss människor och hur han kallar oss till gemenskap med Honom!

Denna vecka har varit helt fantastisk på så många sätt. Men att få se våra pionjärelever, två unga kvinnor, Sarah och Belinda, som för första gången var med på kampanj, ställa sig inför folket och i hemmen och undervisa, betjäna och be för människorna som de mötte, är fantastiskt! Herren använde deras villiga hjärtan. Att få se Maja predika evangeliet på en kampanj för första gången och att se gensvaret samt hur alla systrarna i teamet tränas, det är mission, detta är att göra lärjungar på riktigt och DU var en del av det här! Du är en bidragande orsak till att människorna i Jorobat, i Assam, Indien fick möta himmelens Gud och att dessa unga människor från Sverige fått tränas i sina gåvor och tjänst för Gud. Tack för att du var med och bad för oss!

Gud välsigne dig rikligen!
Rodhe Haslinger

Vi arbetar målmedvetet och långsiktigt i Assam för att där kunna nå några av Indiens många onådda folkgrupper med evangeliet. Bygget av ett nytt Missionscenter är ett viktigt steg i denna strategi. Läs mer om satsningen och om hur du kan engagera dej.

av Anton Karlsson

I Borås finns en hel del församlingar, men i de sydöstra stadsdelarna, där det bor omkring 20 000 människor, lyckades vi inte hitta en enda frikyrka. Så har det varit fram till nu. På Hulta, som är en av dessa stadsdelar, finns nästan 4500 invånare.

Stadsdelen har varit stämplad som en plats av kriminalitet, droghandel och otrygghet. Men här finns nu Ekarängskyrkan sedan augusti 2018. Jag arbetar som pionjärpastor utsänd av Equmeniakyrkan i Storsjöstrand, för att plantera detta nya rotfäste för Guds rike. Med mig har jag en ledningsgrupp och ett team som går utbildningen Team Pionjär.

Varje söndag firar vi gudstjänst i fritidsgårdens lokaler. Vi är förundrade över vad Gud gör. Det är som att en snöboll börjat rulla och nu är vi inne i ett skeende där fler och fler människor kommer till våra gudstjänster. Många bjuder också med sig vänner och släktingar. De senaste månaderna har vi samlat 15–25 personer varje vecka, men på vår senaste gudstjänst var det 35 personer på plats! Barn, vuxna, svenskar, nysvenskar, kristna, ateister och muslimer, alla dessa kategorier fanns representerade.

Människor ställer djupa frågor om Jesus, barnen stormtrivs och gemenskapen stärks varje vecka. Vi får höra vittnesbörd om hur Hulta blivit en mycket tryggare plats sen Ekarängskyrkan startade. Vi erbjuder många olika aktiviteter. T.ex. startade vi förra veckan en ny bibelstudiegrupp och en lördagskväll i månaden bjuder vi på pannkakor ute på området.

Några fredagskvällar under terminen bjuder vi också in till vårt café Gröna Ängar. Vi understödjer en OM-missionär i Asien och är även stödförsamling till Gå Ut Mission. Vi vill redan från början betona vikten av att de onådda folken ska få höra om Jesus. Vi har fått be till frälsning med några personer och vi tror att det här bara är början!

OM PIONJÄRARBETET

Redan innan Gå Ut Mission blev en registrerad organisation bar vi tankar och idéer om församlingsplantering i Sverige genom pionjära satsningar. Alltsedan starten är det något vi därför arbetat med och nya församlingar har startas i områden där Guds rike har fått bryta fram för första gången. Detta har kunnat ske genom villiga hjärtan i olika åldrar, samarbeten med olika samfund, dessutom genom vår träningsskola ”Team-Pionjär”. Vi har sett många förvandlade liv och flera fungerande församlingar etableras, men ännu finns mycket att göra. Sverige behöver fler församlingar som kan nå ut till en växande befolkning med det goda nyheterna. Vi behöver fler pionjära satsningar för att se ett förvandlat land!

ANSÖK IDAG!

Då är det dags för dig att söka till TEAM Pionjär! På träningsskolan Pionjär får du praktisk undervisning och lär dig upptäcka och växa i dina gåvor. Ultbildningen är en folkhögskolekurs på 10 månader, CSN-berättigad och drivs i samarbete mellan Gå Ut Mission och Team med uppdrag. Mer info och ansökan hittar du på:

gautmission.org/pionjar

Teamet som i januari reste till Indiens nordöstra stat Assam bestod, förutom oss två, ytterligare av tolv personer från Östadkullebygdens frikyrkoförsamling och Donsö missionskyrka. Det fanns flera syften med vår resa. Vi förmedlade slutsumman för inköpet av en tomt, eller närmare bestämt en kulle, där vi nu ska bygga ett missionscenter.

Där kommer en ledar- och bibelskola drivas men också ett retreatcenter för själavård till nyomvända familjer som drabbats av svår förföljelse. Det kommer också att erbjudas utbildning i enkelt jordbruk, så att kristna ledare kan bli mer självförsörjande.

Det var ett andäktigt och tacksamt led av både svenskar och indiska pastorer som gick stigen upp till kullens topp för att under bön inviga projektet. Pastor Per Marklund från Donsö Missionskyrka, som också är Gå ut missions ordförande sedan 18 år, läste från Nehemjas nionde kapitel om hur Herren varit trofast mot förbundet med Abraham och gett trons folk de många folkslagens land och lät sitt löfte gå i uppfyllelse. Medan vi bad lade var och en i vårt team ner en murslev med betong i ett hål i marken. En symbolisk handling för att välsigna grunden. Det var gripande att se hur äldre indiska pastorer tillsammans med relativt nyfrälsta evangelister bad till Gud om Hans kraft och närvaro över detta viktiga arbete, här finns flest onådda människor i hela världen.

Vår vision att uppföra missionscentrat, som går under arbetsnamnet ”Calvary Hill”, medför ett behov av yttligare ca 500 000 kr. Vi vet inte idag varifrån denna stora summa ska komma, för vi kan inte göra en paus i vårt ”vanliga” missionsarbete. Det vore inte rätt. Drivna av kärlek till de onådda folken och även kärlek till våra kämpande och ibland lidande syskon, behöver dessa pengar komma in som extra gåvor utöver vår ordinarie budget. Som så många gånger förut vädjar vi därför till er, våra kära medarbetare som får det här nyhetsbrevet, om förböner och att lyssna in Herrens tilltal om att kunna möjliggöra missionscentret Calvary Hill i Assam med en extra gåva.

Den andra delen av vårt missionsteams uppdrag var att genomföra en stor kampanj längst bort i östra Assam. Vårt team hade under hösten varit där fyra gånger för att förbereda kampanjen, men bara en vecka innan avresa uppstod politiskt motstånd som hotade kampanjen med sådan kraft att vårt team i Assam var tvungna att snabbt ändra planerna. Istället drog vi vidare till de västra delarna på gränsen till staten Meghalaya. Vår besvikelse över detta vändes fort till tacksamhet, då fem brandbomber utlöstes i det första området av en terrorgrupp bara dagar innan vår ankomst, vilket troligtvis hade fått polisen att av säkerhetsmässiga skäl dra in tillståndet för kampanjen. Orten där kampanjen hölls heter Pedaldoba och ligger så långt ut i skogen att den smala sandvägen slutade på fältet där vi höll kampanjen. Bodde det ens några människor här? Vi såg knappt till några hyddor. Men här finns tio olika folkgrupper. Just Rabhafolket har varit svårare att nå och trots många år med några församlingar från de andra folkslagen, så har de med kraft avvisat den kristna tron.

Första kvällen dök det ändå till vår glädje upp 600 personer och Rickard predikade om Jesus som världens ljus. 20 personer sökte frälsning och några kunde vittna uppe på scenen om helanden. Det fantastiska var att det var några från Rabhafolket som berättade om sina helande! En polis hade krockat med sin motorcykel och sedan dess haft värk i höften och svårt att röra sig. Först gick han fram för att ta emot Jesus och sedan fick han förbön för sin höft. Det blev bättre första kvällen och den andra kvällen blev han helt frisk!

Andra kvällen kom det 900 personer och en atmosfär av glädje och förväntan började genomsyra kampanjen. Simons predikan om hur Jesus kallade ut Lazarus ur graven fullkomligen dundrade ut i Pedaldobas djungel! Ett 60-tal sökte sig fram för frälsning och överlät sig under tårar till Jesus. Det svenska teamet gick runt och bad för säkert hundra personer och efteråt fick vi veta att blinda ögon och döva öron hade Jesus helat! En kvinna klev upp på scenen strålande av glädje. När Simon gav henne micken med frågan om vad hon hette så ropade hon som svar med full hals: ”Namm Joo!” När Simon frågade var hon kom ifrån skrek hon ännu högre: ”Namm Joo!” Som sista fråga undrade han vad hon hade haft för problem och svaret blev återigen: ”Namm Joo!” Då fick vi veta att det betyder: ”Jag är frisk”. Det kändes som rena rama Nya Testamentet! Vi gladde oss med henne och fick sedan veta både hennes namn och att hon hade haft en så stor svulst eller tumör i magen som hela tiden orsakade värk. Men nu kunde hon inte längre känna av den. Då blev det inte så viktigt med namn och adress.

På dagarna höll teamet seminarier och undervisade till inspiration för de lokala församlings-medlemmarna samt ett 50-tal ungdomar från kringliggande kyrkor. En av dagarna föll verkligen Guds Ande över oss alla på seminariet. En ljuvlig atmosfär av kärlek och frid rådde över platsen där den ene efter den andre föll ner på knä i tillbedjan av Kung Jesus. Vi tillbringade en lång stund med att bara prisa Gud i nya tungor.

Under kampanjens fyra sista kvällar steg antalet i folkskaran till nästan 1400 och sammanlagt registrerades 347 frälsningssökande och 50 personer vittnade från scenen om fantastiska helanden. Människor blev befriade från demoner och tumörer. Döva öron och blinda ögon öppnades. Halvsidesförlamningar efter hjärnblödningar släppte. Rabhafolket förundrades över kraften i Jesu namn. På söndagens förmiddagsgudstjänst i den lilla lokala församlingen dök ytterligare ca 500 personer från området upp för att delta i gudstjänsten.

En av dem var Sabitha och hennes mamma. Sabitha var född döv och därmed stum. Men när Per Marklund bad för henne började ena örat fungera lite grann. Efter en stund gick Per tillbaka och bad en gång till, då började bägge öronen fungera och hon kunde börja formulera ordliknande ljud. Senare ropade hon inför hela Pedaldoba från scenen både ”Jesus” och ”Halleluja”!

Gå Ut Missions team i Assam har redan nu satt igång samarbetet med en pastor från Rabhafolket som ska plantera en ny församling för alla de nyfrälsta i Pedaldoba. Ledaren för missionsarbetet i Assam var lycklig och tacksam till Herren vid vår avresa när han sa: ”Tack för att ni gör allt det här möjligt hos oss, utan er hade det varit så mycket svårare!” Teamet som reste med oss sammanfattade sin upplevelse med att de under en fantastisk vecka fått uppleva den Helige Andes vind som får alla bitar att falla på plats och att det inte kommer an på någon människas förmåga eller styrka utan på Herren!

Till slut vill vi verkligen få uttrycka vårt tack till alla er understödjare och förebedjare för att ni finns och månad efter månad gör alla dessa fantastiska saker möjliga!

Era missionärer,
Simon och Rickard Lundgren

YOUNG MISSIONARIES / av Joel Sandgren

Passionen för ungdomar som tar ett steg ut i kallelsen att göra alla folk till lärjungar är något
Gå ut mission burit på sedan starten.

Att hjälpa unga i att dela med sig av sin tro och konkret träna dem i allt som har med mission att göra. Detta är något som tog fart konkret för 8 år sedan då det började anordnas missionsresor för unga. Detta är något vi sett god frukt av då flera av de som åkt ut som unga nu leder team och andra fortsätter sin vandring mot att nå de onådda genom andra sammanhang.

Sedan detta blev en del av organisationen har det funnits en dröm om att samla de som åkt ut med Young missionaries även i Sverige för vidare undervisning och pepp för att åka ut tillsammans igen. Den 22-24 november tog detta plats i Korskyrkan Borås. Både ungdomar som varit ute och som var intresserade av att ta steget ut samlades. Gathering 19 blev en succé. Ungdomar främst från södra Sverige samlades och blev peppade på att nå de onådda folken. Helgen hade inslag av undervisning, evangelisation, lovsång och förkunnelse, samt tid för att koppla med andra ungdomar med ett hjärta för mission.

Tanken bakom Young Missionaries Gathering är att det ska vara som en inandning. Ett tillfälle för fördjupning, pepp och nya ungdomar som vill åka ut. Så att utandningen blir mer kraftfull. Att nya team skapas med brinnande ungdomar som vill dela med sig av sin tro till andra människor.
En highlight för mig var när jag gick förbi ett bord med ungdomar som varit ute på olika resor delade erfarenheter och vittnesbörd. ”Det var så häftigt att se hur folk ville ta emot Jesus”, ”Det var första gången jag såg någon bli helad”. Det värmde i hjärta att få höra om hur det påverkat deras vandring med Jesus i en riktning mot andra människor. Nästa Young missionaries – Gathering äger rum 16 Januari 2021, men tills dess kommer ett flertal resor ta plats runt om i världen, med ungdomar som vill göra Jesus känd!

ASSAM, INDIEN / av Daniel Bäckrud

Vi har alla erfarenhet av missförstånd som kan uppstå när olika kulturer möts och vi missionärer gillar att berätta om allt som händer på fältet. Men den krock jag vill berätta om för dig är när ljuset möter mörkret och mörkret skingras.

Varje missionär bär på och delar med sig av berättelser om situationer de varit med om där olika kulturer mötts och där missförstånd uppstått, en del komiska och andra tragiska. Självklart har även jag flera sådana berättelser från mitt liv och tjänst som jag gärna delar med mig av. Jag skulle kunna berätta för dig om när jag var i Guinea för drygt ett år sedan och vår trogna kokerska tyckte vi åt alltför dåligt, varpå hon i kärlek gick ut på nätet och sökte upp svenska recept. Dagen efter serverades pannbiff med potatismos och löksås till middag. En utsökt middag trots att hon rullat in ett kokt ägg i pannbiffen istället för att blanda ut ägget i köttfärsen. Gott blev det men kanske något oväntat.

Jag skulle också kunna berätta om när jag en gång skulle till ett kvällsmöte och den lokala pastorn föreslog att vi skulle åka en timme innan mötet började när det tog drygt två timmar att åka dit. Detta hade min skandinaviska, svartvita och tidsstyrda hjärna mycket svårt att förstå medan pastorn tyckte det var onödigt att komma dit i tid eftersom gudstjänstbesökarna också troligen skulle komma sent.

Men den bästa berättelsen, den som upprepar sig under varje missionsinsats, är den om kärnan i hela missionsuppdraget, nämligen den om Guds rikes utbredande. Den krock som blir när Guds rikes kultur möter med fiendens, ljuset möter mörkret, nåd möter lagiskhet, frihet möter bundenhet, frälsning möter synd och korsets seger får ytterligare en anledning att firas! Och det är med glädje i hjärta och själ som jag nu ger dig ytterligare en segerrapport ifrån missionsfältet.

Jag är nyligen hemkommen ifrån en missionsresa till Assam, Indien där vi hade kampanj och ledarkonferens för lokala troende i ett samhälle som är en industriort och ett handelscentrum. Här finns flera större fabriker dit folk åker ifrån flera delar av Assam för att arbeta. En stor marknadsplats lockar också besökare ifrån ett stort område för att handla kläder, mat, djur och redskap. På ett fält inte långt ifrån denna marknadsplats fick jag nåden att predika evangeliet om riket, till ett vittnesbörd dels för de som bodde i byn men också ditresta arbetare och marknadsbesökare. Flera onådda stammar var representerade under kampanjen som samlade ungefär 1500 personer där 275 av dem valde att söka frälsning hos Jesus genom att fylla i ett uppföljningskort.

Det är så underbart att få vara med när Guds rike utbreds och se hur människor får ett möte med Jesus. De kommer ifrån olika bakgrunder, olika stammar, religioner och kulturer men så möts de av ett nytt rike, ett rike som inte är av den här världen, ett rike som består i evighet. Jag minns speciellt sista kvällen där en hinduisk familj kom fram till scenen med sin dotter som var döv på ena örat. De bodde i byn och kom till kampanjen endast i hopp om att deras dotter skulle bli helad och de hade inga som helst planer på att byta religion. Vi bad för dottern och hon fick sin hörsel tillbaka och kunde höra tydligt och klart på båda öronen! Den lilla flickan vittnade inför folkmassan som firade miraklet med glädje. Men det bästa var att hon och hennes föräldrar fick ett möte med Jesus och gick därifrån som Guds barn.

Jag minns också en annan man som levde efter en naturreligion som hans stam hållit sig till i generationer. De tillber träd och stenar och har ingen helig skrift. Han hade först via en vän hört talas om Jesus men visste inte mycket om honom förrän han i nyfikenhet tagit kontakt med en pastor. Efter att ha träffat pastorn blev han utsparkad från sin familj. Han hade alltså inte ens tagit emot Jesus utan bara nyfikenheten orsakade förföljelse. Pastorn tog nu med mannen till vår kampanj där han kom till tro redan första kvällen. Han hade också vid en arbetsskada fått gas i ögonen och hade nu i många år sett fyrdubbelt. Alltså inte dubbelseende, trippelseende utan fyrdubbelt. Han skojade med oss och sa att han var så välsignad därför att allt han ägde hade han fyra av. Vi bad för honom och hans ögon blev helt återställda och han kunde nu läsa obehindrat ur bibeln han just fått.

Återigen vill jag tacka dig för ditt engagemang för missionsuppdraget tillsammans med oss. Tillsammans når vi ut med evangelium och planterar nya församlingar på pionjära platser runt om i vår värld. I Assam tackar våra medarbetare för varje insats vi kan göra för att hjälpa dem att nå sin egen befolkning med de goda nyheterna. TACK!

av Simon Lundgren 

Mellan den 13:e och 17:e november var jag tillbaka i Guinea för ännu en kampanj, denna gång bland Susofolket i staden Mafreia. Med mig reste Joel Sandgren som predikade och undervisade mycket bra och vår gemensamme vän Anton Carlsson.

Jag hade fått beskrivit för mig innan resan att Mafreia var en stor stad men jag kunde inte hitta den på kartan. Det tog bara ett par timmar från Conakry att köra dit och när vi kom fram tyckte jag inte alls det verkade så stort som det sagts mig. När vi senare på kvällen skulle åka och äta kvällsmat, körde vi ut lite i djungeln och upptäckte hur många hus som helst! Mafreia kryllade av människor, men man kunde inte se dem för alla träden. Dessa människor skulle snart få höra om Jesus!  

Vi startade kampanjen dagen efter och predikade fem kvällar. Antalet åhörare började med en skara på drygt 2500 men slutade med ett hundratal då det ropades hot och annat från moskéerna i staden. Detta är vanligt i Guinea men jag väljer då att tolka det som att vi var på rätt plats!  

Mycket mirakler skedde under kvällarna. Många blinda och förlamade blev helade av Jesus! Bland annat en kvinna som hette Mau som under 40 år inte kunnat resa på sig ordentligt blev helad efter bön, fantastiskt! Totalt fick vi in 515 uppföljningskort och de kristna på plats har hand om uppföljningsarbetet.  

Innan kampanjen i Mafreia fanns det endast tre församlingar där varav en som bara var en månad gammal. Men på söndagen när det var dags för gudstjänst, startades det två nya församlingar av två pastorer som tränats av Oury Sow som lägger upp våra kampanjer i Guinea. Pastor Daniel Suma och pastor Jakob Glavogi. Be gärna för dem och de nya församlingarna!  

Under dagarna innan kvällsmötena hade vi pastorsseminarier, detta upplevdes som något alldeles fantastiskt av både oss och deltagarna. Vi undervisade om evangeliet, Jesus som ditt liv, gärningar och nåd, lärjungaträning, och att vara fylld med den Helige Ande och om hans gåvor. Pastorerna var så uppmuntrade och hade så många frågor efter passen till oss och de började även undervisa varandra! 

Till slut så skulle jag vilja dela med mig av ett vittnesbörd från det andra kvällsmötet. Innan vi skulle köra igång träffade vi en man på kampanjplatsen som kom från grannlandet Sierra Leone. Han hette Abu Bakarr Bangura och han hade kommit dit några dagar tidigare och fick höra om vår kampanj och bestämde sig för att komma och lyssna första kvällen. Han berättade för oss om hur han, när han såg alla mirakler som skedde, bestämde han sig för att ge sitt liv till Jesus!  

Jag frågade honom då: ”Du var alltså en muslim för två dagar sen?” Abu svarar, ”Ja”! Jag frågar då, ”Och nu är du kristen?” Abu ler med hela ansiktet och svarar, ”Jag är kristen!” Vi prisar Jesus och tackar Gud för allt som hände i Mafreia. Stort tack till dig som var med och bad och gav till kampanjen! 

/ av Maja Bertilsson

Den 12 oktober 2019 gick konferensen Engage Mission för tredje gången av stapeln. Också denna gång var vi i Pingstkyrkan i Nässjö tillsammans med över 200 ungdomar som var nyfikna på mission. Konferensen startade med tanken att tända unga människors längtan efter vår tids onådda folkgrupper. Innehållet i konferensen bestod av undervisning, lovsång, workshops samt bön för vår värld.

Dagen i Nässjö inleddes med en missionsshow där bland annat missionärer intervjuades och tre missionsresor lotta-des ut bland deltagarna på konferensen, en tjej som vann en resa åkte några veckor senare ut med Ung Missionär till Nord-Makedonien. Mission in action!

Låt oss höra berättelser från två av våra deltagare Hannes och Nina som var på konferensen.
Hannes var på Engage Mission för första gången och han hjälpte till i bönerummet som fanns på plats i samarbete med Team med Uppdrags bibelskola. Hannes berättar att han aldrig tidigare tänkt på mission i världen som någonting för honom, men under konferensen kände han att hans hjärta sakta men säkert började bulta för just onådda folkgrupper. Hannes betonade att när talaren berättade att enbart en liten andel av Sveriges församlingars medel går till onådda folkgrupper kändes det skrämmande. Hannes säger också att han tror att likt honom kan också din syn på mission ändras. Detta eftersom mission ligger på Guds hjärta, det är Guds längtan att vi ska gå ut och då kan denna längtan också läggas på ditt hjärta!

Nina berättar också att hon var på Engage Mission för första gången och berättar att hennes upplevelse av konferensen har varit fantastisk. Hon upplevde en stark Gudsnärvaro och att det var en stark profetisk ande över konferensen. Under konferensen fick Nina uppleva att Gud uppenbarade saker för henne, hon lärde sig att mission är på riktigt, att det är viktigt och att det också gäller henne. Hon berättar att några veckor innan konferensen hade hon haft många tankar på Japan, och inför konferensen hade hon ärligt sagt att hon la dessa tankar i Guds händer, hon ville låta Guds vilja över hennes liv ske. Cirka 15 minuter efter att hon hade bett denna bön fick hon bekräftat av en pastor att hon skulle fortsätta sträva efter Japan. På Engage konferensen blev hon bland annat introducerad till en familj som hade bott och missionerat i Japan i ca 20 år. Samma kväll som Nina träffade familjen som bott i Japan fikade hon med sina vänner, under fikat var det en person som gick runt och delade ut små flaggor ur en glasburk, när Nina drog upp en flagga fick hon Japans flagga. Nina fortsätter och betonar att för henne har Japan blivit bekräftat om och om igen genom hela konferensen. Hon betonar och säger att det är så lätt att känna att mission innebär att man måste åka långt eller bosätta sig i ett land långt hemifrån, men mission kan också vara här, på hemmaplan. Hon säger att Engage Mission är något som har betytt väldigt mycket för henne och hon vill att fler ska få chansen att upptäcka konferensen. Hon avslutar med att säga att hon redan rekommenderat konferensen till flera av sina vänner och hon är väldigt taggad inför nästa års konferens!

Engage Mission är menad för alla, du behöver inte brinna för mission men du kan komma dit och bli inspirerad dels av talarna men också av alla andra deltagare som också är nyfikna på mission. Nästa år är Engage Mission i Jönköping och vi har en stor tro för att den här konferensen kommer att få människors hjärtan att börja bulta för mission bland vår tids onådda folkgrupper. Nästa års konferens är den sjunde november.