Alberts historia

Publicerad 2 september 2020 | Nyhetsbrevsartikel

Del 1. – Från Mangoträd till brevskola

En avgörande del i Gå Ut Missions missionsmetod för att evangelisera i olika länder är de nationella ledarna som samordnar satsningarna. Dessa är Herrens tjänare med stort inflytande över såväl kristenheten som landets styrande politiker. De har extraordinära livsberättelser. Här inleder vi nu berättelsen om vår samordnare i Bangladesh, Albert Mridha. Gå Ut Missions norska medarbetare och missionär Arne Raen har gjort intervjun.

Den brittiska missionären William Carey kom till Indien 1793, för att förkunna evangeliet för hinduerna. William var först skomakare, men det visade sig att han också var ett språkgeni. Han översatte bland annat Bibeln till sex olika språk, inklusive språket bengali.
En av Careys medarbetare, Rev. Smith, fick leda hinduen Ishan Chandra Mridha till kristen tro år 1830. Sex generationer senare, 1957, föddes Albert P. Mridha som den femte av nio syskon. Alberts morfar hade stora jordegendomar. Alberts pappa studerade i Calcutta och arbetade sedan som lärare vid Careys Baptist Mission i Dinajpur. Albert fick en tuff start på livet. En stor översvämning i dåvarande Öst-Pakistan gjorde att familjens hus kom under vattnet. Albert var då också allvarligt sjuk och chanserna för att han skulle överleva var små. Pappan gav honom då mellannamnet Pratyarpan, som betyder ”returneras till Gud”. Föräldrarna bad till Gud och gav ett löfte om att pojken skulle överlåtas till tjänst för Gud om han fick leva. Miraklet inträffade; Albert överlevde.

Nästan all missionsverksamhet hade innan 1947 sin bas i Indien. Den lilla kristna minoriteten i Öst-Pakistan som Bangladesh då hette, var i en svår situation. Väldigt få hade en egen bibel eller sångbok. Albert berättar: ”Jag kan minnas hur min far hade en bibel som delades av många familjer på 50- och 60-talet. Många kom och lånade pappas bibel, men de var då tvungna att lova att återlämna den heliga boken samma dag, så att vi kunde använda den i vår dagliga kvällsandakt. Biblar smugglades från Indien, då det nästan var omöjligt att importera på vanligt sätt. Jag har själv upplevt hur svårt detta var. Efter ett krig mellan Pakistan och Indien 1965 blev både import och smuggling stoppade. Vi hade bara en psalmbok och det var förbjudet att ta den ut ur vårt hus utan pappas tillåtelse.


I min barndom under 1960-talet brukade jag kopiera sånger genom att skriva ner dem på ett papper. Dessa användes sedan vid behov på söndagsskolan och andra sammanhang. Jag kan än idag komma ihåg den här svåra tiden.”
Familjen Mridha flyttade flera gånger och Albert gick på olika skolor. 1970 blir pappan utsänd som lärare på en avlägsen plats i distriktet Joypurhat, nära den indiska gränsen. Albert är 13 år och har en lång och tung väg till skolan. Den barnrika familjen är fattig och har inte råd att klä barnen eller ge dem läromedel för skolan. Alberts mamma syr en skjorta till Albert av en gammal gardin och det är först när han fyller 14 år som han får sina första skor.
Efter att England som kolonialmakt lämnade ifrån sig Indien 1947 blev hela den indiska subkontinenten uppdelad i Indien för hinduer och Pakistan för muslimer. Pakistan blev sedan ytterligare uppdelat i Väst-Pakistan och Öst-Pakistan, som nu heter Bangladesh. Dessa två områden hade inte gemensam landsgräns och bestod dessutom av olika folkgrupper och språk. Väst-Pakistan var dominerande och bestämde det mesta. Öst-Pakistan blev pålagda att införa det pakistanska språket urdu som språk, något som blev början för ett uppror. Folket talade bengali och godtog inte att bli tvungna att tala ett främmande språk. Efter många försök att hitta politiska lösningar och enhetliga valresultat, briserade konflikten i ett krig 1971. Indien gick till slut in i kriget vilket gjorde att de Väst-Pakistanska styrkorna fick kapitulera 16 december 1971. Öst-Pakistan blev självständigt, men tre miljoner liv hade gått förlorade i det blodiga frigöringskriget.


Under mars månad 1971 stängdes Alberts skola på grund av oron i landet. Kriget startade 25:e mars och 10 miljoner rymmer till Indien för att komma undan det som blev ett fruktansvärt folkmord. Tillsammans med föräldrarna och sex syskon bryter Albert upp på långfredagen och går till fots hela vägen till Indien. Albert bär sin yngre syster samtidigt som han bär en kanna med olja. På den indiska gränsen får de bo under ett mangoträd. Maten de har burit med sig tar slut och de blir beroende av den lilla hjälpen som folk i närmsta landsby kan ge. Efter en tid får de komma till en amerikansk missionärsskola i Västbengalen där de bor en tid tillsammans med 300 flyktingfamiljer. Albert utbrister: ”Tack till Gud som var med oss i den här svåra perioden. Vi var utan mat i flera dagar och senare fick vi även höra om hundratals av barn och vuxna som hade dött i sjukdomar och svält.” Albert skiljs från sina föräldrar och får flytta runt flera gånger mellan olika flyktingläger och hamnar till slut nära ett träningsläger för frihetskämparna, motståndsrörelsen.
Han utför olika tjänster för soldaterna, som att hämta vatten och handla i den lokala affären. Även om han själv är för ung för att delta aktivt i motståndsrörelsen så väcks drömmen om ett fritt land och han känner sig som en frihetskämpe. Varje dag hör han nyhetssändningar på radio och blir inspirerad av meddelande om att de pakistanska styrkorna drivs tillbaka.

När nyheten om kapitulation blir han innan nyår återförenad med sina föräldrar. 1972 reser familjen tillbaka till ett fritt, men krigshärjat och förstört hemland. Namnet på den nyfödda republiken är Bangladesh (bengal-staten). Albert är då 14 år gammal. Efter frihetskriget var det stor brist på biblar och kristen litteratur. Fattigdom och finansiell kris gjorde de kristna sårbara. 1972-73 började många utländska missionsorganisationer komma till Bangladesh från USA, Canada och flera av Europas länder. Biblar kunde inskaffas från Indien, men de flesta troende hade inte råd. Dessa missionsorganisationers verksamhet ledde till stor väckelse och antalet troende i Bangladesh nästan dubblades inom bara några få år. Problemet var bristen på pastorer som kunde ta vara på människorna på det andliga planet. De utländska missionärerna ledde arbetet och de prioriterade tyvärr inte utbildning av nya ledare. All planering och strategi sköttes av missionärerna. Mycket få bibelskolor blev därför etablerade och det saknades långsiktighet. Framtidens generation av ledare för kyrkorna
utvecklades inte.

Tillbaka i ett fritt Bangladesh får familjen bo på ett missionscenter i Khanjanpur där de reparerar alla förstörda hus tillsammans med ytterligare 500 familjer som får bo där. Albert får även komma tillbaka till sin skola, men det är väldigt dåligt med mat och skolmaterial. Albert går även på en söndagsskola som drivs av två amerikanska missionärer. ”Där fick jag lära mig mycket om Herren och om att växa som kristen på ett sådant sätt, att jag senare aldrig har gett upp när lidande och kriser har uppstått”.


1972 blir Alberts far delvis förlamad efter en olycka. Han kan inte längre arbeta och blir sittande med en minimal pension och familjen flyttar till Gopalganj, längre söderut i landet. På grund av deras fattigdom blir detta början på en väldigt svår period. Pappan ligger för det mesta till sängs och mamman tar ensam ansvar för familjen med nio barn. Normal skolgång blir svårt att genomföra och Albert får istället arbeta på risfälten. När det är dags för examen på gymnasiet har han inte råd med examensavgiften. Men efter att ha arbetat extra hårt på fälten lyckas till slut Albert skaffa pengar och genomför gymnasiet 1976.

Efter gymnasiet följer vidare skolgång i huvudstaden Dhaka, där han hyr ett litet rum tillsammans med åtta andra. För att klara sig ekonomiskt arbetar han extra på marknaderna, men pengarna räcker inte till. En period tjänar han lite genom att undervisa andra elever. Han måste låna böcker av vänner och i perioder har han inte pengar till mat. ”Jag bad till Herren om hjälp för att kunna fortsätta studierna trots alla problem”. Till slut måste han på grund av obetald hyra lämna sitt rum. Han uppsöker då Kathalbagan Baptist Church, där pastorn ger honom lov att sova i kyrkan. Men han får inte gå in i kyrkan förrän efter klockan 22.00 och vara ute innan klockan 06.00 på morgonen. I denna kyrka går han på söndagsskola och på gudstjänster. Under de tunga och svåra åren Albert har bakom sig har han bett till Gud och avlagt ett löfte; om han överlever detta och får möjligheten, ska han starta ett arbete för Bangladeshs fattiga barn.

Drömmen handlar om en plats där barn kan bo tryggt, utvecklas som kristna troende och även få en god utbildning. ”Denna dröm har varit en självklar del av mitt liv ända sedan 1976”. Här föds visionen bakom dagens stora center ”Home of Peace” i norra Bangladesh. År av svår fattigdom, lidande och hårt arbete, blir till slut med Guds hjälp en stor välsignelse för flera tusen bengaliska barn.


Juli 1977 tar Albert som 20-åring en månadskurs av Campus Crusade for Christ, ett ekumeniskt studentarbete, som har kommit till Bangladesh. Han är en av 30 pionjärer i detta arbete och erbjuder sig att fortsätta som frivillig medarbetare. Efter ett tag får han en avlönad tjänst i Campus Ministry vid Dhakas universitet. Äntligen kan han försörja sig själv och även stödja sina föräldrar. Albert genomför college 1978 samtidigt som han är med i Campus Crusade of Christ. Vägen ligger öppen för vidare studier vid Dhaka University, men för Albert är detta omöjligt av ekonomiska orsaker. I kyrkan möter han en amerikansk missionär kopplad till International Christian Fellowship. Han ber Albert om att arbeta med deras kristna bibelkorrespondensskola, vilket han tackar ja till. Han får ansvaret för brevkurs avdelningen och arbetar där från 1978 till 1984. ”Där började ett helt nytt liv för mig”, utbrister Albert. Fortsättning följer…

Läs vidare

De senaste inläggen

Fler inlägg