Höghöjdsträning i Sydostasien

Publicerad 21 december 2017 | Nyhetsbrevsartikel

Väl blivit infekterad av det smittsamma missionsviruset är det svårt att bli av med det! När jag och Linnéa träffades för spenderade vi vår första helg tillsammans på en missionskonferens och där bestämde vi att mission på borta och hemmaplan är det som vi vill ge våra liv för.

Med fyra barn och diverse förnödenheter gungade vi iväg med vår Opel mot första anhalten: Oslo flygplats på väg mot lilla landet Laos. Mycket var fortfarande oklart då vi åkte iväg. Vår tro var att Gud skulle leda oss att hitta de platser och sammanhang där vi kunde vara till välsignelse i detta land med 112 onådda folkslag.

I huvudstaden mötte vi elever på en bibelskola som vi fick uppmuntra att förbli i Jesus och hans plan för dem att gå ut och bära frukt. Pastorn på platsen delade sina längtan att träna unga människor till att återvända till sina byar och plantera församlingar. Han drömmer om att få se en församlingsrörelse utifrån nya församlingar liknande det som hände i Sverige under tider av väckelse.

Vi kom till byn Vang Vieng. Kyrkobyggnader är ovanligt men i den här byn hade församlingen lyckats bygga ett kapell. Dock inte utan problem. Fyra familjer kom till tro år 2000. I början kunde de inte sjunga tillsammans utan enbart be pga. det starka förtrycket och motståndet. En av församlingens äldste berättar om hur han fick sitta två månader fängslad, kedjad till händer och fötter, för sin tro. Han berättar leendes om hur många fler familjer som kom till tro efter att han kom ut från fängelset. För oss som lyssnar känns deras berättelser som mer autentisk, biblisk kristendom där det finns en väsentligt högre prislapp för att följa Jesus än det vi ofta är redo att betala i väst. Församlingen består idag av 40 familjer från stammen Khamouk.

Samtalen med ledarna i byn, hembesök och dopp i lagunen ledde till att vi kom iväg senare än planerat. Vi visste inte riktigt att vi skulle förbi ett större bergsmassiv för att ta oss upp till vår nästa anhalt; Luang Prabang. Vi följde rekommendationerna och tog den “nya” vägen. Den skulle vara betydligt snabbare. Men den “gamla” vägen skulle vara tryggare. Suzukin fick visa vad den gick för. Upp och ner för bergsvägarna. Det mörknade på och nu mötte vi inte så mycket medtrafikanter längre. Det fanns inga affärer eller bensinstationer som kunde inge lite extra trygghet. Bensinen, skulle den verkligen räcka hela vägen över bergen? Plötsligt försvinner vägen framför oss. All asfalt var bortspolad och underredet på bilen skrapar i på ett mycket otäckt sätt. Jag försökte påminna mig om Jesus ord: “Och se jag är med er…” Jesus är vår starkhet och vår trygghet var vi än hamnar! Väl framme på hotellet i Luang Prabang efter många långa timmars körning över bergen i mörkret så kände vi en sån enorm tacksamhet till Herren för hans trofasthet och nåd mot oss.

I Luang Prabang hade vi glädjen att besöka en av stadens sju huskyrkor. Pastorn i huskyrkan blev frälst efter att hans fru blivit mirakulöst helad från en hjärtsjukdom. Nu är de 50 personer i församlingen som möts 3 gånger i veckan. Men detta har polisen just satt stopp för, med förklaringen att det är fel att samlas i ett hem. De försöker fortsätta med samlingarna på söndagarna. Ingen form av evangelisation är tillåten. Myndigheterna har full koll på de troende. Men kärleken från Jesus går inte att stoppa!

Vi känner stor tacksamhet för veckorna vi haft nåden att få vara i Laos. Vi känner oss burna av era förböner! Vill du vara med och fortsätta be om nåd och kraft för de troende i Laos att fortsätta ta evangeliet vidare till varje onådd by och folkgrupp?

Andreas och Linnéa Holm, församlingsplanterare och missionär

 

Läs vidare

De senaste inläggen

Fler inlägg